Där barnen sover

Det har varit intensiva veckorför den här specialpedagogkonsulten, höstlovet inget undantag. Förutom jobb är det annat som pockar på och som jag vill hinna med. Som att ha kontakt med vänner och familj. Därför blev det lite återförening med en kär väninna igår kväll som jag inte träffat på många veckor nu. Vi gick på Fotografiska och såg en fantastisk fotoutställning. En av flera. Paul Hansen skildrade bilder från krig och förföljelse, så ärligt, känslosamt och ocensurerat att  vi båda var rejält berörda och omskakade efteråt. Barn som inte får gå i skolan, barn som fryser, som svälter, barn som är på flykt och inte förstår vad som händer runt omkring dem eller kanske förstår de mer än vi tror. Barn som ska vara skyddade av barnkonventionen men som får sova på en filt under bar himmel mitt i januari. En bild var starkare än de flesta. Mitt i allt elände hade några barn funnit en röd ballong att leka med. Efter en utställning av det här slaget är det lätt att få perspektiv på tillvaron. Ilskan gör sig känd och det blir uppenbart att barnkonventionen inte får vara några ord på ett papper som det tyvärr ofta är.

Jag minns när Aftonbladet publicerade bilderav fotografen Magnus Wennman i samarbete med UNHCR med namnet ”Där barnen sover”. Det var också en stark upplevelse att se dessa foton. Att se dokumentära bilder kräver att man är på humör och orkar ta in dessa dramatiska skildringar, det är inte alltid vi gör det. Men om du vill ha en kontrast till alla vackra heminredningsbilder, modebilder eller landskapsfoton rekommenderar jag dig att gå och se Paul Hansens utställning på Fotografiska före den 19 november om du kan. Vi var ganska matta när vi promenerade hemåt men vi ville inte missa en enda bild och kommer troligtvis att gå tillbaka.

Flyktingar har blivit en benämning som ibland förlorar sitt innehåll, sin egentliga definition. Att det är människor! Som flyr för sitt liv! Kan ibland vara svårt att ta in. Att  de fått lämna sina hem, sina värdesaker och personliga ägodelar kanske vi till viss del kan försöka leva oss in i men vad händer på vägen, när man gått en sträcka som motsvarar Malmö-Stockholm, Malmö-Haparanda? Vad händer i fötterna? I benen? I magen? Hur tröstar de sina barn? Vad får barnen att äta? Var sover barnen? Och vad händer när de stöter på gränsvakter som inte vill släppa in dem i land efter land? En sak kan jag vara säker på och det är att i det läget skulle jag bra gärna vilja vända tillbaka, men om jag vet vilken verklighet jag lämnat är det inte ett alternativ. Men vad tänker barnen i allt det här? Vad känner de? Hur upplever de den vardag de hamnat i? För vi vet att en månad, ett halvår är lång tid i en treårings liv. Ett år är lång tid i en sexårings liv. Hur kan föräldrar som själva är rädda för sitt liv ge dem den trygghet de behöver? Hur klarar deras föräldrar att ge dem hopp?

ABDULKARIM1.jpeg      Foto: Magnus Wennman. Se fler HÄR

LAMAR1      Foto: Magnus Wennman. Se fler HÄR 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s