Moralisk kompass

I alla verksamheter jag arbetat inom har jag på senare år insett att jag burit på en inre kompass, en sorts moralkompass. Det har inte alltid varit helt lätt och det har ibland irriterat omgivningen, särskilt dem som varit föremål för min kritik. Kompassnålen har nervöst börjat röra på sig och plingat till åtskilliga gånger när jag närmat mig ett dilemma jag ansett vara moraliskt, juridiskt eller etiskt oförsvarbart. Det har skett under mina år som ung i sjukvården, äldrevården och psykiatrin, inom förskolan och skolan men också i andra verksamheter. I alla verksamheter som jag har haft ansvar för människor och där jag sett att människor far illa, inte tas om hand eller där andra anställda förtrycker, kränker, diskriminerar, misshandlar eller på annat sätt är olämpliga att utföra arbetet. Många väljer att inte se. Som när en chef i en människovårdande eller pedagogisk verksamhet kommer full till jobbet varje dag. Det är enklare att blunda, konsekvenserna blir ofta alltför svåra om man ska ner och djupdyka i sörjan. Det är jobbigt och svårt att vara ensam och jag har vid ett tillfälle blivit föremål för vuxenmobbning med långtidssjukskrivning som följd när jag blåste i visselpipan då kollegor kränkte och trakasserade andra kollegor i min omgivning. Ändå har jag inte kunnat sluta. Men det som förvånat mig under årens lopp är inte att många blundar för det som är etiskt oförsvarbart, det kan jag förstå, men att många blundar för det som är juridiskt oförsvarbart och att chefer gjort det i den omfattningen jag mött förvånar mig oerhört.

Jag har inte för avsiktatt förhöja mig själv på något sätt med detta inlägg. Snarare är syftet att ge andra tillfälle till reflektion och mod och styrka att själv våga dra i nödbromsen när det krävs. Jag tror jag var 19 när det skedde första gången. Vi var två lärarkandidater på samma arbetsplats. Jag var usel och upplevde att jag valt fel utbildning och fick också kritik för min brist på engagemang av min handledare, men jag hade trots det en arbetsmoral och behandlade barn, föräldrar och kollegor väl. Min medpraktikant betedde sig mycket märkligt och behandlade barnen på ett sätt som jag kände i magen inte var rätt. Väl tillbaka i skolan kallades jag till rektorn som frågade mig hur jag upplevde min kursare och klasskamrat. Jag valde att vara ärlig och sa trots att jag inte hade mycket att komma med att jag inte trodde hon var lämplig att arbeta med barn. Jag var ung och vad visste egentligen jag? Den tio år äldre kursaren blev avstängd och fick inte fortsätta sin lärarutbildning.

Efter den händelsen har detta upprepats åtskilliga gånger. Jag har hamnat i liknande samtal och varit delaktig  i att kollegor fått gå, tvingats till rehab osv. vilket inte alltid varit så kul men nånstans har jag ändå känt att det varit rätt. Jag har haft kollegor som diskriminerat, som kränkt elever. Varje gång en elev kommer med sådan information meddelar jag eleven att det är dennes rätt att anmäla och så stöttar jag eleven i detta trots att det handlat om en kollega. Vi har förblivit professionella kollegor. Men ja, visst det är besvärligt, det är trots allt mina kollegor men kränker man och diskriminerar man sina elever har man också rätt till hjälp och stöd att ändra sitt beteende såvida det inte är så illa så att deras chef anser att de inte kan arbeta kvar. Varför inte skicka vidare till chefen kan man tycka. Därför att en chef måste se till hela verksamheten och det är inte alltid det gagnar barnet eller eleven. Jag kan se till elevens bästa. Dessutom finns det chefer som hellre blundar.

Inom äldrevården hade vi en pensionär vars mage bara växte. I övrigt var hon tunn och mager som ett litet rådjur. Vi larmade till sjuksköterskan på boendet som träffade kvinnan och sa att det inte var någon fara. Jag blev inte lugnad utan larmade igen och igen, men sjuksköterskan som blev mer och mer irriterad sa att kvinnan mådde bra. När sjuksköterskan själv var sjuk en dag tog jag med kvinnan som inte hade några anhöriga i närheten, i en taxi och åkte till SöS-akuten. Där satt vi i många timmar. Jag hade känt henne i många år, hade arbetat på boendet vid sidan av studierna. Kvinnan kom inte hem igen, tumören var stor som en grapefrukt och kvinnan avled kort därefter. Jag kan räkna upp ett flertal exempel på situationer där jag både blivit hånad och skrattad åt men där situationen senare visat sig vara så pass allvarlig att jag tackat mig själv för att ha larmat, men det är som sagt inte det som är min poäng här och nu.

Jag vill istället att vi ska stärka varann i att våga blåsa i visselpipan när saker och ting inte går till på ett försvarbart sätt inom våra verksamheter. Jag vet att ni är många som larmar idag, men jag vill också att vi ska stärka varandra i det. Jag vet inte hur många gånger jag har hört att det t.ex. inte är prioritet att skyndsamt utreda elever och deras behov av särskilt stöd, man gör det när man har tid, väntar och avvaktar. Eller när man misstänker att ett barn far illa i förskolan. ”Jag kanske hörde fel, jag avvaktar”. Våga skicka hemma sjuka barn istället för att lägga dem på en soffa, våga vara besvärlig. Vi drar oss för att ställa de riktigt svåra frågorna till elever i skolan för att vi kanske inte orkar få det svar vi vet att vi kommer att få. Skolan och förskolan har ofta ”viktigare” saker för sig, viktigare prioriteringar i akuta lägen. ”Som att personal är sjuka varje vår och varje höst” (!) En annan del av det lagstadgade elevhälsoarbetet i skolan är det förebyggande och främjande arbetet som inte heller det förs på det sätt vi är ålagda, nämligen kopplat till elevernas måluppfyllelse. Mål och syftet får vårt arbete är inte sällan luddigt, och även om skolledning har klart för sig hur vi ska och bör arbeta är det mycket ofta jag stöter på skolpersonal som aldrig tycks ha läst igenom en enda paragraf i Skollagen som berör både grundskola, särskola, förskola och gymnasium.

Jag kan vara rätt jobbigmed de här bitarna och är lite av en moralpolis. Det finns så många fantastiska människor som arbetar med barn och ungdomar i förskola och skola men när var och en jobbar på känn behöver de tydlig ledning i arbetet. Jag tror också att vi gör ett bra mycket effektivare arbete när vi arbetar utifrån vår lagstiftning och våra styrdokument, vi kommer snabbare till kärnan. Jag har aldrig under de senaste fem åren upplevt att lärare och förskollärare lullat med läroplaner, kursplaner och/eller kunskapskrav, snarare tvärtom. Min uppfattning är att de är väldigt noga med att följa dessa styrdokument bokstavligen. På förskolor skrivs läroplanen ner och det informeras om den och i skolan förs kontinuerliga och utvecklande ämnesdiskussioner där lärare sinsemellan samtalar kring tolkningar av kunskapskraven och bedömning. Pysparagrafen är en het potatis som man inte vill felanvända.

När vi däremot pratar om Skollagens kapitel 3: Barns och elevers utveckling mot målen som all skolpersonal bör känna till visar det sig vara ett kapitel som många inte har en aning om. Det ser ju naturligtvis olika ut på olika skolor, men jag har stött på okunskapen alltför många gånger vid det här laget. Många har inte fått kunskap om lagstiftningen i sin lärarutbildning och vet inte ens att de ska arbeta och redan arbetar med s.k. elevhälsoarbete. Jag har för vana att fortfarande använda benämningen ”nya skollagen” när jag utbildar och informerar lärare om vad skolans personal – lärare inräknade – är ålagda att göra. Många arbetar enligt den gamla lagstiftningen då elevhälsopersonalen oftast tog hela ansvaret och inte sällan omplacerade elever hos speciallärare utanför klassrummet, men det blir lite märkligt att prata om den nya lagen när den snart funnits i sju år.

Slutligen vill jag bara stärka digi att ta på dig din moralkompass och visselpipa du med och prata med din chef och dina kollegor. Får du inte gehör från chefen finns det ofta en chef över denne, en kvalitetsansvarig, ett skyddsombud eller en facklig representant. Jag har till och med vänt mig till skolpsykologen när jag inte vetat om jag ska gå vidare med en anmälan. Vi behöver varandra och vi behöver verkligen peppa oss själva och varandra i att använda våra larmverktyg när de verkligen behövs. Lycka till!

 

Foto: http://www.seelenkompass.net

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s