Mina spec-glasögon

Jag kan inte direkt påstå att jag någonsin haftnågra inlärningssvårigheter eller andra hinder i skolan som barn och tonåring, möjligtvis koncentrationssvårigheter då och då. Snarare har jag haft lätt för mig,  lätt för matematik, språk, SO och estetiska ämnen. Jag har alltid läst långsamt men mer sett det som en del av min pedantiska och nördiga (en smula tvångsmässiga) sida, att jag vill läsa varenda ord och inte missa något av texten eller boken. Trots att jag än idag har lätt att lära har jag svårt att uppfatta instruktioner. Jag hör till dem som tänker på annat den korta stund instruktionen ges och vaknar till precis när den är över och undrar ”vad sa hon egentligen?”, ”vad sa de i högtalarna?”, ”vad ville läraren att vi skulle göra”, ”nu fattade jag inte riktigt, måste fråga igen?”, ”jaha, vår arbetsledare vill att vi ska svara på hur klassen fungerar och fundera på vad vi kan göra åt det, vad vill hon då? Vill hon det första eller det andra? Ska vi dela upp det? Nu blir jag förvirrad!”

Man kan säga att jag ständigt har spec-glasögonen på mig. Jag tror inte att jag alltid varit så kinkig med instruktioner, kanske för att jag överlevt genom att fråga en medarbetare, en kursare, en kompis eller någon random passagerare på flygplatsen, på tågperrongen eller i tåget. Men ju mer jag arbetat med att själv instruera lärare i varför det är viktigt med tydliga instruktioner (och ofta övertydliga instruktioner), muntliga och skriftliga, desto mer kritiskt ser jag på den verklighet jag är omgiven av. Idag delade en lärare ut skrivhäften till eleverna i en klass och de skulle läsa och fylla i svar på frågorna. Någon egentlig instruktion fanns inte, jag hade i alla fall inte uppfattat någon. Jag frågade eleverna om de visste vad de skulle göra men de såg mest ut som frågetecken. Jag gjorde som jag brukar i dessa lägen, jag förklarar för eleverna att det är min uppgift att ta reda på om de fått tillräckliga instruktioner och de sa att de inte förstod och att de dessutom hade dyslexi vilket jag också visste.

Så småningom lyckades vi tillsammans lista ut att uppgiften var att ta fram sin mobil och på den söka svaret på en särskild hemsida. Dessvärre kunde eleverna inte använda talsyntes då men vi hjälptes åt. Hela passet gick i princip åt till att komma igång. Jag kallade läraren till oss och bad denne förklara för oss hur uppgiften var tänkt att utföras, att vi inte var säkra på att vi gjorde rätt. ”Ni ska göra som vi gjorde förra gången, ni vet ju hur vi gjorde då” sa läraren till eleverna. ”Men jag var inte här förra gången” sa den ena eleven. Jag förklarade för läraren att det kan vara svårt att skriva för hand och söka på telefonen när man har dyslexi men att jag kunde hjälpa och läsa upp denna gång. ”Men det funkade bra förra gången” fick jag åter till svar. Det är fullt förståeligt att man som lärare inte kan tänka på allt. Det ska anpassas till höger och vänster och är man ny och ovan har man ganska fullt upp med att bara ha koll på klassen.

Men det jag märker när jag går runt och frågar är att det trots noggrant förberedda lektioner med anpassningar ofta är instruktionerna det stupar på. Vi gör lektionsagendor på tavlan, i Google Classroom, noggrant förberedda uppgifter i pappersformat och på nätet, vi punktar och har tydliga powerpoints och presentationer men den allra viktigaste pusselbiten – INSTRUKTIONEN – den som måste finnas när eleverna ska starta upp det självständiga arbetet eller grupparbetet, nyckeln till att kunna jobba, den saknas dessvärre alltför ofta. Den som säger HUR du ska jobba: ensam eller i par, eller i grupp om tre, fyra, sju, tio? HUR mycket, HUR ska det redovisas? VAD exakt du ska göra efter att presentationen är slut? VAD förväntas av dig? NÄR du ska arbeta? Hur länge? NÄR ska ni samlas igen? VAR ska du jobba? VAR ska du sitta? Ska du/ni sitta kvar i klassrummet eller gå till biblioteket och arbeta? Bra när läraren bestämmer på en gång, då går ingen energi till detta. VEM ska du arbeta med? ”Idag ska ni arbeta själva”, ”idag ska ni arbeta två och två och ni får välja eller jag delar in”. ”Idag ska ni dela in er i grupper om fyra”. VARFÖR ska ni göra det här arbetet, den här uppgiften och vad ska den leda till? Jag har sett de mest fantasifulla gruppindelningarna som gör succé bland gymnasieelever. All tydlighet skapar trygghet.

Om du skulle gå runt i mina skoroch sätta dig längst bak i klassrummet hos ett flertal lärare under en dag skulle du bli förvånad över hur mycket det är du faktiskt inte uppfattar utan bara antar. Vi gissar oss till, vi frågar kompisen, vi chansar. Om vi är studiestarka vill säga. Har vi däremot svårt med planering, struktur, organisation, fokusering och att komma igång så är alla dessa bristfälliga instruktioner, bristfälliga och otydliga gruppindelningar, brist på tydlighet och kommunikation tyvärr den avgörande orsaken till att vi som elever i det läget tar upp mobilen, börjar prata med våra kompisar och struntar i att de försöker arbeta. Vi kanske bara sitter och tänker på annat, sitter och ritar på pappret vi fått eller surfar på Youtube. Kanske väljer vi att se en film eller en match vi missat eller varför inte spela? Läraren märker men hinner inte med. Bristen på tydlighet i skrivmallar, i tydliga instruktioner, i tipslistor i punktform, i agendor i punktform gör att vi missar lektion efter lektion efter lektion. Men plötsligt en dag inser vi att vi släpar efter. Då söker vi oss till specialpedagogen och vill ha snabba tips på studieteknik. Jag säger att jag inte kan fokusera på lektionerna, att jag inte kan plugga hemma för då går ADHD-medicinen ur kroppen. Det är inte kul att gå på lektionerna, jag har förlorat motivationen, jag känner mig utanför. Jag har kommit rejält efter, missar prov, stannar hemma, missar ännu mer och drar på mig ett F och så småningom blir det fler.

Jag förstår de lärare som inte har möjlighet att lägga ner en massa extra tid på extra anpassningar men kostar detta verkligen så mycket att ge tydliga instruktioner? Kostar det så mycket att sätta på sig de där glasögonen och börja sätta sig in i hur elever uppfattar det jag som vuxen ämnesvetare tar för självklart? Nej naturligtvis inte men lärare behöver stöd och hjälp i detta och det är det vi specialpedagoger är till för. När det samarbetet mellan undervisande lärare och specialpedagog blir riktigt bra är det fantastiskt stimulerande att arbeta.

IMG_3512

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s