I slutet av terminen

Jag tappar fart så här i slutet av terminen. Trots att det kanske är nu det är som mest att göra i skolan har jag inte orken. Min ambitionsnivå sjunker, det blir inte samma kvalitet i det jag gör och jag prioriterar annorlunda. Det gör att jag inte känner igen mig. Mitt normaltillstånd har kommit att bli att jag och många med mig går på högvarv från det att terminen börjar till dess att den slutar, men när det är såhär kort tid kvar som det är nu är jag näst intill utmattad. Kanske känner du igen dig? Batterierna börjar ta slut och jag vet vad jag ska göra men allt går betydligt långsammare. Det är frustrerande. Samtidigt är det nödvändigt. Vem kan egentligen arbeta i fullt tempo året runt? Jag tror många lärare och pedagoger känner krav på sig att arbeta i ett högt tempo året runt, oberoende vilken årstid det är, särskilt kvinnliga pedagoger. Som om vi inte har tillåtelse att ta det lugnt någon gång. Kollegor inom förskolan och skolan har täckt upp för sjuka kollegor veckor i sträck under hösten. De kommer tidigt, går sent, hinner inte med sin planering utan kör på efter bästa förmåga. Planeringen gör de på kvällar och helger.

Sedan jag började arbeta som inhyrd konsult har jag blivit bättre på att hålla på mina tider. Jag arbetar mina åtta timmar, går hem och lämnar jobbet kvar där det hör hemma. Det finns fördelar med det, samtidigt saknar jag min gamla möjlighet till flex. Jag kunde arbeta hemifrån med dokumentation, på stan, jag kunde gå tidigare för att passa läkartider. I gengäld arbetade jag på kvällar och helger, höll mig uppdaterad på forskning och kände ett ansvar för min arbetsplats. Det var ofta slitsamt och jag kände mig sällan ledig, men det var lite av ett givande och tagande. Att nu sätta mig på arbetstid och läsa in mig på forskning är enligt mina egna normer inte riktigt tillåtet. Det finns så att säga ”viktigare saker att syssla med”. Samtidigt orkar jag inte ägna extra tid på den lilla fritid jag har. När jag kommer hem klockan åtta vill jag vara ledig. I fredags satte jag mig och lyssnade på SPSM:s webinarium kring språkstörning för att jag behöver uppdatera mig kring språkstörning men även vid ett sådant tillfälle har jag på något sätt en känsla av att jag skäl värdefull tid från annat i den verksamhet jag arbetar i. Som om jag måste vara på språng  från det jag kommer på morgonen tills dess att jag går. Det är ju inte klokt. Vad är det för tradition jag jobbar och verkar i?

Vi behöver tillåta oss att ta en lite längre fikastund med kollegorna såhär i slutet av terminen när dagarna är som mörkast. Kanske sätta oss en stund och prata med eleverna, visa dem att vi inte är en del av det stressade vuxensamhället. Vi behöver varva ner, sänka ambitionsnivån. Vi bor i ett ljusfattigt land såhär års. Vi åker till jobbet när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt. Många av oss ser inte dagsljus under hela dagen. På mitt ena jobb har jag inte ens ett fönster i mitt arbetsrum. I vanliga fall har jag väldigt mycket att göra vid den här tiden. Oron kring om eleverna klarar sina kunskapskrav börjar visa sig, mörkret gör att många ungdomar hamnar i psykisk ohälsa och får svårt att ta sig till skolan. November till februari har varit mina brådaste dagar men i år ser det annorlunda ut. Mina arbetsuppgifter skiljer sig inte nämnvärt från hur de såg ut i september. Det är befriande och betydligt mer hälsosamt. Samtidigt skapar det en sorts vilsenhet när jag kan ta det lugnt och inte tvingas dra det lass jag tidigare dragit. Vem är jag egentligen?

 

IMG_5046

IMG_4764

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s