Betydelsen av att hantera elever med bomullsvantar

 

Sportlovet är slut och vi har förflyttat oss ytterligare en vecka närmare sommaren. Snart är det påsk, därefter Kristi Himmelsfärd och Pingst och vips så är det Midsommar. Vecka 9 går mot sitt slut. Timern jag köpte för en månad sedan måste ställas om. Mina lampor tänds när det är ljust och släcks långt in på förmiddagen känns det som. Det är skönt att den här veckan är klar. Jag har fått mycket gjort men känner mig långt ifrån färdig med allt jag påbörjat. Det är något jag som representant för elevhälsan måste förhålla mig till, man blir aldrig klar. Det går aldrig att beta av högar, det kommer ständigt nya ärenden. På mitt förra arbete kände jag den typen av press, jag ville beta av och bli klar. Men jag var ensam i min roll, hade ingen annan som gjorde jobbet åt mig och dessutom kände jag en viss saknad av att någon tog ansvar för det jag inte hann med. Så känner jag inte nu.

För några år sen insåg jag att jag och förhoppningsvis personer omkring mig måste arbeta på samma sätt som på en akutmottagning. Om vi tar en somatisk akutmottagning så har de vissa kriterier de går efter. Jag pratade med en vårdlärare en gång och jag minns att hon gav mig en skiss som de använder vid olyckor där de avgör vem som är i mest akut behov av hjälp. På en akutmottagning tror jag traumapatienter kommer först och de som har andningssvårigheter. Är inte riktigt säker. Därefter hamnar alla i samma kö och det spelar ingen större roll hur svåra smärtor du har, hur gammal eller ung, alla hamnar de i samma kö och får snällt vänta. Det har jag rätt bra koll på eftersom jag hängt i den där kön otaliga gånger. En gång hamnade jag mot mitt vetande i trauma-kön. Först in till sköterskan, först in till doktorn, först till röntgen och jag som var orolig att jag skulle missa Sverige – England i Fotboll (EM 2012) hade gott om marginal när jag tog en taxi hem.

 

 

Det jag vill komma till är att jag ofta tänkt att det är detsamma inom elevhälsan. Vi – nu utgår jag från gymnasiet där jag jobbat de senaste åren – har liksom inom sjukvården akuta ärenden, den s.k. traumakön. Vi har den hälsofrämjande och förebyggande arbetet – primärvården – som innebär att vi behöver kartlägga och göra tidiga insatser innan infektionen blir så allvarlig att endast antibiotika hjälper. Därtill har vi den långsamma kön, den där som tar 11 timmar på SöS och betydligt längre tid i skolans värld. Dvs. det åtgärdande arbetet, för min del utredningsarbetet, det som vi i vårt önsketänkande skulle vilja vara befriade i från, men det där förebyggande och främjandearbetet svävar dessvärre över de flesta av oss som ett utopiskt moln. Det är klart att vi gör massor av förebyggande och hälsofrämjande arbete i skolan, mer än vad vi kan sätta ord på många gånger, men den åtgärdande elevhälsokön ringlar sig alltjämt längre och längre ju närmare juni vi kommer, elever med eller utan nummerlapp pockar på vår uppmärksamhet och snälla ge inte upp nu för det är nu det börjar bli intressant.

De finns de som vill tränga sig för i den där kön. Ja inga elever för de vill knappt sätta sin fot på ”skolakuten”. Nej, det är inte eleverna ja syftar på. Det finns de personer som förstår att skolan kan hjälpa och stötta, som inser vad lärare kan göra för eleverna och som inser sina rättigheter. Jag pratar om föräldrarna. Inte alla, jag syftar på några få. Ibland vill jag säga ”ta en kölapp, precis som alla andra”, men det gör jag ju såklart inte. Men faktum är att genom det system vi har idag framkommer de ofta oro av betydligt allvarligare art än de oroliga föräldrarna kan föreställa sig, då många av de elever med kursvarningar och svårigheter att nå målen visar sig bära på hemligheter som de ”högljudda föräldrar” förmodligen har ganska svårt att föreställa sig. Självklart ska de inte behöva ta hänsyn till detta. Inga ska ställas mot varandra. Därav anledningen till ett rättvist kösystem.

Jag har träffat många, många sådana ungdomar. Som inte har några högljudda föräldrar. I alla fall är de inte högljudda till elevens försvar. Hade vi inte systemet med F-varningar och kravet på utredningar skulle många av dessa elever än i dag bära sina hemligheter för sig själva. Kanske skulle de fortfarande tvingas bo med sin förövare och leva med det oacceptabla. Med psykisk terror och systematiskt, nedbrytande våld. Minst en elev i varje klass är utsatt för incest enligt nxtME. Andra är utsatta för andra mycket svåra traumatiska behandlingar. Det kan vara föräldrars missbruk, föräldrar med svår psykisk ohälsa, de kan vara utsatta för vanvård, vittnen till dagligt våld. Vissa har kanske inte ens några föräldrar hemma men försöker låtsas som det. De kan ha utsatts för sexuellt våld eller mobbning utanför hemmet, hamnat i prostitution eller sexuellt självskadebeteende men inte vågat prata med någon. Allt detta påverkar givetvis fokus och koncentration i skolan om de klarar att ens ta sig dit. De vuxna som inte vågat ställa frågan, som inte haft tid, mod eller stöd att ta emot svaret har heller aldrig fått anledning att förstå hur viktigt detta arbete är och hur bra vårt nuvarande system fungerar om vi bara lyfter blicken lite. Systemet med alla dessa varningar, de röda och gula markeringarna och närvarosiffrorna säger oss något när vi väl lärt oss att läsa dess språk. De döljer något som inte alltid handlar om procent, bokloggar, romartiden eller ekologi. De handlar inte heller alltid om förkylningar eller lyckliga Tailandsresor. Det är nyckeln till en berättelse och är vi varsamma med den kan vi göra skillnad.

När lärare ställer frågor till oss i elevhälsan kring varför elever beter sig som de gör vill de veta och ha information. Men information av det här slaget ger man inte till lärare i en handvändning. Kanske undrar lärare vad vi gör på våra EHT-möten. En del anser att vi är en hemlig klubb och självklart ska vi arbeta med det friska i EHT, det välfungerande och inte gräva för att få ta del av elevers hemligheter. Men vi måste våga ställa frågor  och stå pall när sanningar trillar ut. Därefter är det skolans uppgift att orosanmäla till socialtjänsten eller slussa vidare. Av naturliga orsaker kan vi inte prata med lärarna om allt detta. Vi får inte prata om allt detta. Med risk för att information ska spridas vidare och eventuellt komma till elevers kännedom, spridas i ett oförsiktigt ögonblick på tunnelbanan måste vi precis som vid en polisutredning vara ytterst försiktiga. Dessutom behöver man många gånger ha den kompetens som elevhälsopersonal har för att förstå dessa komplexa dilemman, hur de yttrar sig och varför människor agerar som de gör. Jag tror inte det är något lärare varken vill eller orkar ta in mellan ett par lektioner eller mitt i sin planering. Då hoppas jag bara innerligt på ett litet ”ja det ska jag” när jag ber läraren behandla en elev med bomullsvantar en tid framöver.

Så all förståelse till de föräldrar med barn med dyslexi och NPF som vill ha omedelbar hjälp och samla hela kollegiet. Det är bra att ni stöttar ert barn, det är bra att ni säger till, mailar och informerar men det kan vara bra att veta att det är många som är i behov av skolans stöd. Jag träffade en förälder för ett tag sedan som sa ”jag är en sån där jobbig förälder som kräver möte med alla lärare och hela elevhälsan”. Jag var på vippen att säga; Jag har träffat många av er ”jobbiga” föräldrar och även om jag inte önskar kategorisera er så är det så att det finns en hel del föräldrar som bestämt sig för att inte acceptera ett nej. Jag har all förståelse för att man som förälder vill informera skolan tidigt på läsåret, besöka gymnasiet och prata med personalen. Fortsätt med det. Men till de föräldrar som väljer att kriga och vill samla alla lärare eller förskollärare vid samma bord, som tycker att ni har lagen på er sida, vill uppfostra lärare och ha omedelbar effekt, vill jag säga: Ja ni har lagen på er sida, men det finns en ”kö”, precis som på akuten och vi är skyldiga att ta hand om alla behövande, vare sig de har några föräldrar över huvud taget, frånvarande föräldrar samarbetande föräldrar eller föräldrar som väljer att kriga för sina barns rätt. Enligt mig kommer vi längst med samarbete och det kan vara bra att tänka på att vi i skolan i dag har många barn som konkurrerar om lärarnas och elevhälsans stöd och utrymme.

Vem är jag att säga allt det här. Jag pratar ju bara utifrån mina upplevelser. Men i det här fallet tror jag att jag både har ganska mångsidig erfarenhet och har haft ett hyfsat professionellt och rättvist förhållningssätt. Jag gillar inte godtycklighet. Jag gillar inte att de som skriker mest ska få mest. Jag skulle inte vara glad om jag låg med en hjärtinfarkt på akuten och någon med en stukad tumme fick gå före för att hen var bra på att tjata, skrika, bråka och ställa till besvär för personalen. Nej, det finns en kö, det finns ett system och vi tar ett behövande barn i taget (det gäller såväl i skolan som i förskolan), så snabbt vi kan, så effektivt vi kan, så väl vi kan och förhoppningsvis ger våra insatser resultat så att så många som möjligt når sina mål utifrån sina förutsättningar. Sen jag började jobba så, med fokus på hälsofrämjande arbete, ”primärvård”, en ”lättakut”, ”traumakö” och ”en längre kölista” för övriga, har arbetsbelastningen blivit alltmer rimlig i mitt jobb.

 

Här nedan ett brev från en förälder efter vårt första möte


Vill bara tillägga att jag i de allra flesta fall har mycket
(med betoning på mycket) bra kontakt med hemmet
vilket
mailet ovan vittnar om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s