Trenderna kommer och trenderna går

Allt fler läser specialpedagogik idag. När jag påbörjade min utbildning blev speciallärarna och specialpedagogerna kvoterade av sina arbetsgivare och konkurrensen var stenhård. Chansen att komma in på specialpedagogutbildningen på den fria kvoten var därför minimal. Det var få förunnat den möjligheten. Men behovet av att få in pedagoger som ville forska i specialpedagogik växte och det fungerade därför inte att enbart ta in specialpedagoger som var kvoterade och anställda av sina arbetsgivare, något mer måste till. Därför startade den specialpedagogiska institutionen – som då låg i Liljeholmen – ett kandidat- och magisterprogram i specialpedagogik. Det hade inte tidigare funnits. Masterprogrammet hade då inte påbörjats och det nya Bolognaprocessen hade ännu inte trätt i kraft med 7,5 hp kurser och annat utbildningssystem. Det kom i och med högskolereformen 2007.

Jag såg hur som helst min chans och började studera tillsammans med den första kullen höstterminen 1994 för jag ville så gärna läsa specialpedagogik. Jag hade kommit in på sjuksköterskeprogrammet men det var finanskris i Sverige och stor brist på pedagoger så jag ville inte gärna sätta mig i skolbänken på heltid för att dra på mig ännu mer skulder. En utbildning som denna på halvtid var idealet för mig. Den första terminen läste vi tillsammans med de blivande specialpedagogerna. Jag var därefter noga med att ha god koll på vad de läste och kom att samläsa med dem vid flera tillfällen. Jag ville fortsätta att läsa en magister och jag ville forska men jag ville kunna arbeta som specialpedagog. År 1994 var jag 32 år. Jag hade mål och förhoppningar om framtiden. Men 1995 när jag pluggade som intensivast, arbetade på en BUP-avdelning och drev en lekskoleverksamhet jag just startat upp i Pysslingens regi brakade helvetet lös. Ja, jag hamnade så långt ner i avgrundshålet jag kunnat föreställa mig. Det var dock inte den sista gången jag skulle komma att kravla där nere visade det sig.

Jag tog mig upp och kunde fortsätta mina studier. Äktenskapet gick dock inte att rädda och jag hade fullt upp med att hålla i hop mig själv och min familj, men jag skulle bli klar och jag skulle läsa min magister. Men vintern 2002 brakade det igen, riktigt ordentligt denna gång och mitt under pågående magisteruppsats som handlade om suicidpreventivt arbete fick jag lov att avbryta. Jag och mina barn flyttade till Hornstull, jag var tvungen att arbeta heltid och valde att byta anställning. Från att ha arbetat i en träningssärskola med elever med AST började jag nu arbeta i grundskolan. Att kunna studera färdigt var inte att tänka på. På den här tiden pratade man inte om legitimation så när jag började inse att jag inte skulle få min magister tog jag ut min kandidatexamen och arbetade vidare.

Många hammarslag skulle det bli och likt de där krabborna på Gröna Lund har jag rest mig gång på gång för att åter få en hammare i skallen. Varje gång har väggarna skakat och min familj påverkats. Men jag har jobbat, jobbat och åter jobbat. Dessutom fortsatte jag studierna men inte så målinriktat som tidigare. En kurs här och en kurs där. Lite retorik, lite psykologi, en HR-utbildning och annat smått och gott. Tog en liten avstickare till rekryteringsbranschen men var snart tillbaka. Tiderna förändras men specialpedagogiken är i mångt och mycket densamma, med samma värdegrund, samma förhållningssätt som i mitt fall ända sedan 1994 handlat om individens samspel med miljön. Där biter jag mig fast. Det går trender. Ibland fokuserar man mer på individen och ibland mer på miljön, ibland mer på genetiken. Idag tycker jag mig se en trend att enbart fokusera på miljön. Det är bra att vi har miljöförespråkare för miljön är oerhört viktig men vi får inte förföras så av alla nya trender att vi glömmer individen, anser jag. När vi väl fokuserar på individen är det även där vissa trender som råder. Allt fler använder titeln NPF-pedagog och NPF har blivit lite av ett av alla de modeord folk slänger sig med idag, enligt mig. Andra försöker hitta andra benämningar, men alltför många vet fortfarande knappt vad NPF står för. Vi har ansvar för så många individer, så olika individer att vare sig dessa människor har samma diagnos eller inte är det enligt mig riskfyllt att fastna i dessa trender.

För några år sen var det dyslexi. Alla lärare gick på läs- och skrivutbildningar och det fanns hundratals teorier kring vad barn skulle äta och hur vi skulle komma till rätta med dyslexin, hur dyslexi påverkade perceptionen, motoriken osv. Om det hör man ingenting alls idag. Likaså betvivlar många idag om dyskalkyli ens existerar eller om det också varit en trend. Vi hade DAMP-trenden, MBD-trenden. Aspergerdiagnosen har försvunnit ur DSM V och ADD finns inte kvar. Den bipolära diagnosen har gått från 4 varianter och är åter 2 trots att många idag anser att även denna diagnos borde vara en spektrumdiagnos. Det är spännande att spekulera kring hur det kommer att se ut om 10 år. Kommer lika många influencers prata om TLM och ILTI då? Trender kommer och går i alla branscher och jag och min läkarkompis som numera är överläkare och docent sitter och skrockar i våra gungstolar och ojar oss över alla trender som passerat. Man får skaka av sig lite mossa men jag tror nog att vi båda håller oss rättså a´jour med forskningen inom våra respektive områden. Och likt det Siv Fischbein sa vid den allra första föreläsningen i augusti 1994 vid specialpedagogiska institutionen anser jag än idag att väldigt mycket i specialpedagogiken handlar om individens samspel med miljön. Kan fördjupa mig i det i ett annat inlägg.

Den första föreläsningen i specialpedagogik. Det fanns inte internet och det fanns inga portabla datorer. Vi skrev för hand och delade upp sidorna i faktadel och reflektionsdel.

Jag gick på P-A Rydelius föreläsning 2015 igen när jag gick masterprogrammet, efter 21 år.

Rolf Helldin är professor idag och fortfarande aktiv i utbildningssociologi så vitt jag vet


Han talade om något som hette ADHD, hade aldrig hört talas om.
Han sa att vi skulle få höra mycket om denna diagnos framöver.


Allt det jag såg framför mig att jag ville jobba med har jag också arbetat med. Det har gått som en röd tråd i hela min karriär. Jag har dock inte arbetat som bildterapeut men hann att jobba som bildpedagog med barn med AST i särskolan ett par år. Jag har föreläst om demokrati och mänskliga rättigheter för bl.a. Feministiskt initativs lokalpolitiker, jag har deltagit i antimobbningsarbete, jag har skrivit uppsats om Hur man som pedagog hanterar sin antipati mot enskilda individer, maktperspektivet, barn som far illa är andra bitar som jag aldrig vill sluta arbeta med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s