Min tid i maktens korridorer

Härom dagen skrev jag lite om min första tid som specialpedagog. Om mina drömmar, förhoppningar och vad som faktiskt också hände. Ändå går det såklart inte att sammanfatta 24 år i ett blogginlägg, inte ens om jag enbart fokuserar på min yrkeskarriär. Jag hade ett par vänner här i går kväll på middag som jag känt i många år. Jag visade mina anteckningar och berättade att jag själv var ganska förvånad att jag i mångt och mycket hade samma grundinställning, att jag dessutom gjort så mycket av det jag ville och önskade och såg framför mig att jag skulle göra. För emellanåt har jag så svårt att se att jag gjort något överhuvud taget. Jag har jobbat och min erfarenhet har jag ju oerhörd glädje av och den sitter ju så att säga i märgen och vägleder mig. Men vägen från nyexad specialpedagog till idag har verkligen varit kantad av både motgångar och framgångar och en och annan frontalkrock.

Jag började på sätt och vis lite i fel ände när jag ville göra karriär. Mitt första jobb, innan jag ens var klar specialpedagog, var som biträdande borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus. Jag sökte jobbet som politisk sekreterare till Barn- och ungdomsborgarrådet och såg framför mig att jag mest skulle arbeta som sakkunnig handläggare. Visserligen var det mycket handläggning och en hel del efterfrågan på sakkunskap och att skriva tal var väl ingen större konst men jag hade nog inte riktigt fattat att de skulle vara politiska 🙂 . Det var roligt att ha ansvar för all ärendehantering och alla motioner som berörde barn- och ungdomsfrågor. Inte mycket skedde digitalt, det var ren lycka om det någon gång följde med en diskett i mappen. Förutom allt skrivande hade jag kontakt med ”allmänheten” per telefon, tog även emot vissa besök och gjorde vissa besök. Ibland behövde jag träffa Chefen från stadsledningskontoret men min chef (borgarrådet) gillade inte att jag gick ner till stadsledningskontoret. Nej det var viktigt att stadsledningsdirektören kom upp till mig. Någon ordning i hierarkin fick det lov att vara. Synd tyckte jag för jag gillade att hänga där ”nere”.

Jag gillade att hänga med en borgarrådssekreterare åt ett annat parti också men det gillades inte av borgarrådet. Även om man var i samma koalition fick man ha koll på vem man åt lunch och umgicks med. Det var svårt. Jag var trebarns- nej fyrbarnsmamma och välutbildad, hade jobbat sedan jag var fjorton men hade väldigt dålig koll på vad jag fick och inte fick. Jag fick inte sitta vid bordet på nämnd- och beredningsmötena. Det fick däremot de från stadsledningskontoret, de ”där nere”. Tjänstemännen hade helt plötsligt ett ”högre värde”. När borgarrådet var närvarande var jag inte vatten värd. När borgarrådet däremot var frånvarande, innebar det att jag var borgarrådet och då skulle folk helt plötsligt buga som om jag vore drottning. Vid mötena däremot fick jag lov att sitta vid fönstret, vilket gjorde det en smula komplicerat. Min roll var ju att bistå borgarrådet med sakfrågor vilket blev ganska svårt när jag satt på en pinnstol vid fönstret med mina 4-5 pärmar (fanns ju inte portabla datorer).

Det hände mycket märkliga saker i de där korridorerna. Många berodde säkert på mig själv, andra hade jag ingen skuld till. På den tiden tror jag inte ordet härskartekniker var uppfunnet men jag fick mycket praktisk erfarenhet av dem under mitt år på roteln. Min kollega som jobbade vid samma rotel men med andra frågor, hade det lika dant. Vi pratade om det många år senare vilket gjorde mig gott. Hon har gått vidare inom politiken och sitter i riksdagen idag. Jag har röstat på henne flera gånger.

Maktens korridorer var ingen plats för mig. Det parti jag trott på visade sig vara något helt annat när man väl befann sig i den inre kretsarna, i alla fall då och enligt mig. Det enda som tycktes viktigt var några minuter i ABC-nytt. När man systematiskt bryts ner som människa börjar man slutligen handla annorlunda och förvandlas till någon man egentligen inte är. Jag har varit med om det vid flera tillfällen. Kanske är det inte så för alla, kanske lyckas vissa bita ihop så pass att en utomstående inte kan se vad man känner. En dag fick det trots allt vara nog. Jag stod inte pall längre. Det fick bära eller brista. Jag sa inte upp mig som man kanske impulsivt skulle göra i den stunden, nej jag gick in till borgarrådet och bad instinktivt vederbörande sätta sig i sin soffa. I en soffa har man inget bord framför sig som skyddar. Det var inget jag tänkte på, bara något jag gjorde. Medan borgarrådet satt där i soffan och väntade ställde jag mig framför och höll ett brandtal. Jag har spelat teater mycket i mina unga år så orden bara rann ur mig. Jag minns inte så mycket mer än att borgarrådet blev väldigt spak och sjönk ihop ihop rätt rejält. Jag blev kvar några månader till men självklart var arbetssituationen ohållbar för samtliga inblandade.

Jag gjorde verkligen inget toppjobb på den där roteln. Jag hade kvaliteter men någon politiker var jag inte och det tror jag de missade i intervjun. Det är lätt att ta på sig skulden och det gjorde jag under lång tid men faktum är att jag verkligen inte passade in och blev av olika anledningar oförlåtligt behandlad. Jag har alltid varit politiskt intresserad men att som fyrbarnsmamma sitta i kommunfullmäktige till 23.00 titt som tätt var ingen höjdare. Man skulle vara tillgänglig jämt och trots att jag varit tydlig i intervjun med mina förutsättningar spelade det ingen större roll vad jag tyckte och ville när jag väl var anställd. Det var häftigt att ha ett stort arbetsrum med hörnsoffa på andra våningen mot Norr Mälarstrand och med utsikt ut mot Riddarfjärden. Det var spännande att träffa alla politiker som funnits med en och som fortfarande sitter i regering, opposition och riksdag. Jobbet som borgarrådssekreterare hade kunnat vara en räkmacka till höga positioner. De flesta blev förvaltningschefer efter en kort tid på roteln, men jag klarade inte mer än ett år. Förvaltningschef var nog trots allt ingenting för mig. Jag längtade efter att äntligen få börja arbeta som specialpedagog.

 


Tittskåp som min son gjorde i slöjden när jag jobbade i stadshuset.
Det står fortfarande i bokhyllan.

Det där med selfies är inte riktigt min kopp te

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s