Det där med relationellt och kategoriskt

Det är söndag och jag sitter hemma och försöker plugga. Det går inte så bra och det beror inte på att det inte är kul eller intressant. Jag har svårt att fokusera helt enkelt och det beror på massor av faktorer. Ingenting är svart eller vitt utan det mesta är en del av en helhet. I mitt fall är det många faktorer som påverkar mig just nu, om vi ska se mina koncentrationssvårigheter ur ett relationellt perspektiv, så jag får nog vara lite snäll mot mig själv och visa förståelse. Vad är det där med relationellt perspektiv egentligen? Jag är alltså inte en person som har koncentrationssvårigheter – punkt – utan en person som har svårt att koncentrera mig i dag beroende på diverse omständigheter. Jag skrev ett inlägg för någon vecka sedan som även detta fokuserade lite på det relationella synsättet och individens samspel med miljön. Jag skrev om alla trender som kommer och går och att vi emellanåt enbart fokuserar på individen och tenderar att se inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter och annat ur ett kategoriskt perspektiv, dvs. att de skulle vara oberoende av den relation individen har till sin miljö och omkringliggande faktorer. Att de finns där permanenta och relativt oförändrade.

Det är rätt skrämmande hur lätt vi faller in i detta synsätt, så även jag när jag har till uppgift att få människor att förstå funktionsvariationer. Om jag kan få kollegor att ta del av lektion 1. är jag tacksam. Ska jag dessutom få andra att förstå samspelets funktion, det som jag ägnat så många år av min yrkeskarriär åt, kan det kännas som om jag lika gärna gå och dra nåt gammalt över mig. Av den anledningen fastnar vi ofta vid det kategoriska tänkandet, åtminstone i skolan. Samma sak här. Nu var jag själv – mot min vilja – väldigt kategorisk och kategoriserade mina kollegor utan att ha en aning om hur de tänker och fungerar, om det har en bra eller dålig dag, vad de har för erfarenheter osv. när de inte är intresserade av lektion 2: individens samspel med miljön.

En person med synnedsättning har ingen funktionsnedsättning i ett mörkt rum. En rullstolsburen person har ingen funktionsnedsättning i en biosalong. En person med svår allergiskt utlöst astma har ingen funktionsnedsättning om det inte finns några allergener i närheten, ex. de pälsdjur personen är allergisk mot. En person med ADHD är kanske inte funktionsnedsatt i ett litet klassrum med få elever där lysrören inte brummar och det inte är alltför oroligt på väggarna, där läraren undervisar begripligt och tydligt, med en struktur som är lätt att hänga med i. I stället för att se varje individ i relation till sin sociala och fysiska miljö kategoriserar vi dem ofta, vi generaliserar och delar upp människor i kategorier. Dom här är på det här sättet, dom här är så här. I och med vårt frekventa utredande och diagnostiserande de senaste åren har det blivit alltmer tydligt att vi gör det och kanske blir tvungna att göra det för att inte bli uppslukade av kaos. Förr såg vi enligt mig mer till behov. Det var inte så viktigt vad en elev hade för diagnos. Men så utreddes allt fler, varför kan bara den enskilda individen svara på.

Ofta när jag frågar varför de önskade få en utredning får jag ofta svaret: ”Men annars får jag ju ingen hjälp. Man måste väl ha en diagnos för att få hjälp?” Anledningen till att jag ställer den frågan är just den att jag vill berätta att det är inte så skolan ser på elever. Vi ser till behoven och utgår från behoven när vi beslutar om hjälp och stöd. Ofta får jag den reaktion jag vill ha. Ett samarbete inleds och en förtroendefull relation påbörjas. Men egentligen kan jag känna att jag sitter där och ljuger, för vi bryr oss inte alls särskilt mycket om att elever är olika med olika behov. Vi hinner inte ta reda på deras behov i gymnasiet förrän de riskerar F i en kurs. Vi kartlägger och screenar inte alla elever och gör vi det missar vi ändå elever. Därför kan jag tycka att den här kategoriska uppdelningen med fungerande elever och funktionsnedsatta elever går helt emot vad vi säger och vill och vad vi i övrigt strävar efter i samhället. Funktionsvariationer – pyttsan. Antingen är man välfungerande eller så har man en diagnos i pannan. Tyvärr! Varför ljuga för sig själv och tro något annat? Det är klart vi ska använda ord som får oss att reflektera över vårt förhållningssätt och på sikt vilja förändra det, men kanske måste vi också inse att orden i sig inte förändrar något. Vi blir inte mer relationella genom att använda ordet relationell när det blivit ett modeord.

Jag är skolad i ett relationellt förhållningssätt ur ett systemteoretiskt perspektiv men jag jobbar dagligen i ett skolsystem som är extremt uppdelat och kategoriskt. Att prata i relationella termer fungerar därför inte särskilt bra och vore lite av ett hyckleri. Vi kan prata om att arbeta relationellt men då menar vi ofta något helt annat. Då pratar vi om relationernas betydelse, vikten av att bygga relationer för att uppnå förändring. Det är viktigt det med och en del av det relationella synsättet. Vi kanske tycker att vi som lärare och mentorer arbetar relationellt med eleverna. Vi bygger relationer. Men hur pratar vi om elever och hur tillåter vi att andra prata om elever? ”Han mår dåligt” ”Hon är en hemmasittare” ”Den eleven kommer alltid för sent” ”Varför är eleven aldrig här?” ”Hon är så omotiverad” ”Han har sån attityd” Han försöker inte ens” ”Hon har bestämt sig för att inte jobba” ”Hon har varit med om hemska saker, det är synd om henne” ”Han är smart” ”Hon är lat” ”Han har nog ADHD” ”Hon har nog Aspergers” ”Han är manipulativ” ”Hon är inte intresserad av skolan” ”Han är bara intresserad av att vara med kompisar” ”Hon är uppkäftig” ”Hon är bra” ”Han är schyst” ”Han gör aldrig läxor” ”Hon är lågpresterande” ”Han är högpresterande”.

Känner du igen de kategoriska formuleringarna om elever? Brukar du uttrycka dig med liknande termer? Det gör vi alla och vi ska inte klandra oss själva utan bara försöka att tänka lite mer nyanserat. Ingen individ är ju det ena eller det andra, det är viktigt att vi hjälps åt och påminner varandra om detta. Förlåt till er elever som läser detta! Syftet med detta inlägg är att reflektera kring detta för att förhoppningsvis kunna förändra vårt synsätt kring HUR MÄNNISKOR ÄR! Lika lite som vi bör uttala oss om elever är,  bör vi uttala oss om hur lärare är, vilket också förekommer. Att barnen och ungdomarna kategoriserar är ju förståeligt och tyder på att elever faktiskt har ett visst omoget tänkande. Det är betydligt lättare att ”rätta” en elev än att ”rätta” sina kollegor. Men föreställ dig att specialpedagogen på skolan säger till de elever denne träffar: Du får ha lite överseende men den läraren är så lat och lågpresterande. Eller han gör aldrig sina anpassningar, hon är uppkäftig, den läraren har attityd men den där läraren är bra och schyst. Den mentorn är inte intresserad av skolan, läraren kommer alltid för sent… ja du fattar. Det är ju helt knäppt.

Att prata om relationellt och kategoriskt perspektiv är viktigt men det kan också vara bra att ha klart för sig att vi behöver börja hos oss själva innan vi börjar uppfostra våra kollegor. Att arbeta relationellt betyder ju också att vi som representanter för EHT, som många gånger är de som initierar alla fina värdegrundsord, behöver arbeta relationellt vi också. Då menar jag kanske inte främst med eleverna för det gör nog de flesta väldigt bra redan. Nej, vi behöver enligt mig arbeta mer relationellt gentemot lärare och mentorer. Det är lättare sagt än gjort. Vi har väldigt lätt, enligt min erfarenhet, att fastna i olika system. Vi jobbar i vårt lilla elevhälsosystem, lärarna jobbar i sitt lilla lärarsystem som består av arbetslaget och kollegiet. Så har vi ledningsgruppssystemet och elevsystemet. Men hur ser bryggorna ut däremellan? Hur ser relationerna ut? Transparensen, samarbetet, förståelsen, språket, begreppen, värdegrunden och inte minst samsynen?

Många av oss är akademiker och har väldigt lätt till teori. Vi svävar bland våra eftersträvansvärda begrepp och snappar snabbt upp vad som gäller och vart vi är på väg. Men trots den teoretiska behärskningen, förståelsen för begreppen, kunskapen kring vad som händer och sker anser jag att vi ofta fastnar där. Vi har kunskap i att inta ett meta-perspektiv, vi är tränade i att tänka metakognitivt, att inta ett helikopterperspektiv och försöka förstå den verklighet vi befinner oss i men enligt mig gör vi inte det i tillräcklig utsträckning. Vi fastnar lätt i ”tuggisar”. Varför vi gör det har det säkert skrivits nån doktorsavhandling på så det avhåller jag mig från att svara på. Men enligt mig samlar vi på oss begrepp och påbörjar förändringsprocesser, ofta väldigt många på en gång som både chefer, utomstående och vi själva initierar. Men vad händer med oss? Utvecklas vi, vågar vi röra oss i relation till vår miljö, reflekterar vi över helheten, reflekterar vi över systemet, systemen som vi befinner oss i? Eller kör vi på i gamla fotspår och fortsätter att vara den vi alltid har varit, med samma synsätt, metod, förhållningssätt och personlighet.

 

IMG_0950.JPG
Kan inte svara på hur boken ”är” än (kategoriskt perspektiv, den är väl massor av saker gissar jag, beroende på vilket humör jag är på, vilka erfarenheter jag har osv.) men titeln och inledningen gillar jag skarpt. Människan är en berättelse – så sant!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s