Värna om dig själv om du ska orka värna om andra

Människor går fortfarande långt ut på isen. Vuxna människor tar med sig barn långt ut mot farleden trots att det är den 17 mars och solen skiner och det bara är några få grader under nollan. Kanske är det ingen fara men jag blir alltid lite orolig när jag sitter vid mitt skrivbord vid fönstret och ser detta. Om det däremot kommer skridskoåkare vet jag att de har utrustning och har kollat innan, läst på alla de sidor man måste hålla sig uppdaterad på. Jag är splittrad. Vet inte vad jag ska fokusera på. Lyssnar på Märta Tikkanen på 1.5 gånger hastigheten och skriver blogg samtidigt. Vet inte riktigt vad det ska leda till. Dessförinnan försökte jag plugga och tvätta, inget blir riktigt väl utfört. Nyss tänkte jag ta en promenad och lyssna på boken i lugn och ro men till min förskräckelse hade boken försvunnit från min app. Jag ringde en kompis som jag visste hade läst den men hon hittade den inte heller. Vi ska ha bokklubbsträff i kväll men nu har jag hittat den i en annan app. Någon promenad blev det dock inte.

Mycket händer i mitt liv just nu och jag behöver medvetet vara rädd om mig. Mina rutiner är relativt oförändrade men det stormar rätt hårt på det hav jag reser på. På min ena arbetsplats, i min familj, bland mina vänner och i mitt eget liv är det oroligt. Jag behöver både vara andras stöd men är också själv i behov av stöd. När man blir varse sina egna behov gäller det att ta dessa på allvar. Ofta är vi slarviga med att se till vad vi själva behöver i god tid. Ofta riskerar vi att hamna i stress och utbrändhet för att vi inte märkt våra signaler i tillräckligt god tid eller inte tagit dem på allvar. Om man arbetar med att stötta andra varje dag, med att ge människor tröst, hopp och medmänskligt stöd, om man arbetar med att lösa konflikter, stävja mobbning och trakasserier, rådda i sånt ”som andra ställer till med” kan det samtidigt vara tufft att finnas till för sin familj och sina vänner. Samtidigt är det helt nödvändigt, man kan inte be dem vänta på bättre tider. I detta behöver man dessutom värna om sig själv och sina egna behov. Ge sig själv tröst, hopp och medmänskligt stöd när det stormar på havet. För ska vi kunna ge syre till någon annan måste vi först och främst se till att få syre själva.

Jag säger dagligen till mig själv ”Sitt still i båten, snälla du. Sitt still i båten”. Och jag gör det. När det stormar för andra kan jag inte räkna med att någon ska klappa mig på axeln och säga ”det kommer att ordna sig Magdalena”. Det betyder inte att den funktionen får glömmas bort, man måste helt enkelt handleda, coacha, trösta och stötta sig själv när det blåser hårda vindar ute på havet. Det kan vara svårt för oss som arbetar i människovårdande yrken. Vi ger dagligen så mycket av oss själva. Det svåraste är inte vägledningen, den klarar jag ganska bra själv. Det svåraste för mig är att hantera alla de affekter jag suger åt mig från omgivningen. Då gäller det att ”paraplya” som jag och en vän kallar det. Det gör jag när jag behöver skydda mig från andras ångest, stress och oro. Man fäller liksom upp ett osynligt paraply mellan sig själv och den som (ofta omedvetet) lägger på en sina negativa affekter och jag tänker att de där obehagskänslorna kan stanna där på andra sidan paraplyet.

Jag har stöttande vänner. Jag har fantastiska vänner. Och jag har en psykoterapeut jag träffar en gång i månaden men han kan ju knappast komma springande så fort jag behöver höra att allt kommer att ordna sig. Jag har också en fantastisk chef. Hon är underbar och jag kan ringa henne när som helst, vi stöttar varann. Vi ses över en lunch då och då vare sig vi behöver prata eller inte och ska ses nu på måndag. Det betyder mycket att vara anställd i en form där jag har en konsultchef, men nyckeln är att det är just hon. Dessutom har jag kollegor som är makalösa. Det är svårt att fatta att vi kommit varann så nära på så kort tid. Kanske låter det omoget det här med att jag behöver stöd, som om jag har behov av tröst som ett litet barn. Men behöver vi inte alla det då och då? Jag är nästan alltid stark. Jag tror de flesta som inte lärt känna mig på djupet tar mig för en oerhört stark person. Många av oss ”starka”, vi som vet vad vi vill och ger intryck av att ha en god självkänsla och gott självförtroende är ofta väldigt sköra också, har lätt till gråt och lätt att falla. Men vi reser oss ofta snabbt. Vi är där nere en stund, reflekterar över livets djupa mysterier för att sen resa oss som krabborna på gröna lund med risk att slås ner igen. Värna om dina egna behov! Ska vi klara att värna om barnens behov, ungdomarnas behov, våra kollegors och de anställdas behov, måste vi också ta hand om oss själva.

 

Vinterviken, ett stenkast från mitt hem (vårvintern 2017)

Utsikt från mitt vardagsrum (2017)

Hägerstenshamnen, här intill (2017)