Hur allt började

Det var ett tag sen kära läsare. Och till er som är nytillkomna vill jag säga VÄLKOMNA! Jag har varit sjukskriven ett par veckor och fått ligga nere med bloggen och sociala medier. Nu är det dock dags att sakta komma igen och nosa på världen för om en vecka börjar jag jobba igen. Jag har knepat & knåpat på min hemsida lite och nu också skapat en företagssida på Facebook som ”gick live” igår. Jag har hört att det heter så 🙂 Fler än femtio följare och supportrar första dagen! Jättekul. För mig är det här med IT och att sprida sitt varumärke genom sociala medier halva nöjet. Och du ska veta att jag bara är i begynnelsestadiet. Jag har ju ett jobb som anställd konsult att tänka på och gör detta än så länge vid sidan om, som en hobby. Jag har dock fått förfrågningar så det är dags att göra sig startklar.

När jag filar på mitt CV på hemsidan är det svårt att veta vad som är intressant att läsa. Att ta upp det klassiska, dvs. anställningar och utbildning är ju ganska tråkigt tycker jag. Det står att jag har arbetat som specialpedagog sedan 1997 men ingen människa har ju en aning om vad jag egentligen har gjort under den tiden. Ingen har ju heller nån aning om vad jag gjort vid sidan av mina studier och mitt arbete, som har betydelse för det jag kan erbjuda som konsult i Berger Utbildning & Handledning. Lite av det jag har fördjupat mig i finns längst ner under rubriken CV. Dessa rubriker är ett axplock av utbildningar, workshops och föreläsningar jag hållt i, fördjupningsområden och specialiseringar. Ändå kommer det inte riktigt fram vad jag som specialpedagog sysslat med och sysslar med idag. Det tänker jag att jag får utveckla lite mer här, i bloggen.

Anledningen till att jag en gång valde att söka in till specialpedagogutbildningen var att jag ville vidare från där jag befann mig. Jag hade lite tankar på att läsa till sjuksköterska men det var tuffa tider med finanskris så jag vågade inte satsa på en helt ny utbildning med tre barn. Jag var utbildad förskollärare men så många kunde det jobbet bättre än jag tyckte jag. Vad jag dock märkte var att jag hade hand med de barn som andra tyckte var besvärliga och knepiga. De lockades av någon anledning till mig och som ensam och ansvarig förskollärare för en deltidsförskoleverksamhet med tio barn var jag tvungen att uppfinna metoder som fungerade för alla tio. ADHD var inte en känd diagnos på den tiden och Aspergers syndrom stötte man sällan på i den ordinarie förskolan. Visst gjorde vi det men vi visste inte vad det var, barnen fick sällan sin diagnos så tidigt, det sas till och med att man inte kunde se AS hos förskolebarn. Den rådande synen var den att det mesta som yttrade sig udda eller avvikande hos barn orsakades av relationen till föräldrarna. Den psykodynamiska teorin hade ingen konkurrens ännu och många föräldrar bar på tunga bördor av skuldkänslor för diagnoser som hade andra förklaringar.

Men jag minns dem, barnen som likt nypon stacks och kliade, som gjorde förskollärare och barnskötare frustrerade. Barnen som inte visste hur man skulle leka, barnen som bet och revs och tog saker från andra utan att fråga. Barnen som inte bara var vanliga barn utom som spred ett mysterium runt omkring sig. Jag fick skapa ”väntstol”, ”väntbänk”, ”väntbord”, ”väntlera”. Aktiviteter som mina Nyponbarn kunde syssla med medan jag slussade de resterande 8-9 barnen till hallen för påklädning. De barn jag hade i min grupp var ju bara 3-5 år. De gick i deltidsförskola för att Stockholms Stad hade en syskonregel som hindrade syskon från att vara på förskolan längre tid än 15 timmar i veckan när de hade småsyskon hemma.

Att lösa det här med en lärmiljö för alla, det som idag kallas tillgänglig lärmiljö, visade sig passa mig som handen i handsken. Jag har alltid drivits av utmaningar och älskat att hitta lösningar på det som inte går att lösa. Att ensam ta hand om 10 st 3-5-åringar fem dagar i veckan med ute-vistelse, inne-vistelse, samlingar och skapande verksamhet utan någon hjälp eller assistans och utan ens en egen mobiltelefon, visades sig vara precis min grej. Jag förstod barnet som fladdrade här och där och överallt, jag förstod flickan som aldrig sa ett ord på ett år men som sa en hel mening efter ett och halvt, jag förstod pojken med de stora pupillerna som var utsatt för våld i hemmet, pojken med språkstörning, flickan som fick ångest om hon inte fick dominera leken. När jag arbetade ensam och inte behövde förhålla mig till andra kollegor som var intresserade av helt andra saker blev arbetet intressant. Jag började förstå det där med att rättvisa inte handlar om att alla ska ha samma sak utan lika utifrån sina förutsättningar. Jag lärde mig att berätta för barn varför en fick något som inte den andre fick. När jag fick observera och skapa i nära samarbete med tio mycket speciella individer upplevde jag något jag aldrig tidigare upplevt i jobbsammanhang och jag insåg att jag ville vidare, in i denna värld fylld av mysterium.

Det kom en pedagogisk rådgivare till förskolan som var utbildad specialpedagog. Hon bekräftade mig i min uppfinningsrikedom och gav mig stöd och handledning. Specialpedagogik blev på allvar intressant, det var ju det mina egna barns förskollärare sysslade med på den resursförskola barnen gick på. På resursförskolan hade de redan i början på nittiotalet förstått det där med integrering och inkludering. Kanske mer integrering än inkludering men ett steg på väg. I en grupp om femton barn var tre barn s.k. barn i behov av särskilt stöd. Vi andra visste inte vilka det var och det gjorde oss föräldrar varse att det inte alltid syns på en att man har en funktionsnedsättning. Det här var 1989 och min son som började i förskolan var tre.

Så jag sökte till kandidat- och magisterprogrammet i specialpedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag ville läsa en magister och jag ville forska. Jag hade hittat mitt område och började på halvtid hösten 1994. Den första terminen var nästan intressantast av alla. Är det inte så när man är ny på en utbildning och upplever en helt ny värld som öppnar sig? Varje vecka kom nya gästföreläsare till institutionen och det föreläste om allt jag var intresserad av; psykiatri, systemteori, sociologi, filosofi och så förstås fördjupning i mitt huvudämne specialpedagogik. Tyvärr blev jag avbruten under min D-uppsats. Jag hade läst mina metodkurser på avancerad nivå men så hände mycket samtidigt i min familj och jag fick avbryta studierna och ta hand om mig själv och mina barn. Jag blev ensamförsörjare och hade inte längre möjlighet att arbeta som jag gjorde. Dock väntade nu en lång tid av nya utvecklingsmöjligheter som färdigutbildad specialpedagog men det får du läsa mer om i kommande inlägg.

 

IMG_2362
Foto: Magdalena Berger

 

 

 

2 reaktioner på ”Hur allt började

    1. Tack snälla! Det är tyvärr inte så attraktivt med bloggar av det slaget. De flesta vill ha blogginlägg man skummar igenom på ett kick. Därför blir jag extra glad att få positiv feed back! Du har väldigt fina bilder ❤️

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s