Examenstider eller helvetstider

Det flesta elever har vid det här laget lämnat skolan och gett sig av ut på nya äventyr. Många ger sig av och reser, kanske till sitt hemland. Några åker till landet och umgås med släkt och kusiner, andra är kvar i stan. Många har lämnat skolan för all framtid och är glada och tacksamma om de slipper sitta i en skolbänk igen. Andra arbetar eller åker på kollo. För många elever är sommarlovet en fasa. Elever sitter kvar till skolan larmar om vardagskvällarna under läsåret och vill inte bege sig hemåt. Jag hör elever som är ute hela nätterna, kanske för att de inte vill hem, för att de inte får komma hem eller för att ingen bryr sig hemma. I hemmet pågår saker som vi bara kan gissa oss till men att en elev svarar bra på frågan hur det är hemma, är ingen garanti för att allt är som det ska.

Det betyder att vi alltid måste vara lyhörda för vad det innebär för eleven att gå på sommarledighet. Jag har haft telefonjour vissa helger och somrar, mailat och smsat med elever som befunnit sig i svår kris. Det är inte min uppgift men ibland kan jag inte annat än vara och agera människa, det är så jag funkar. Jag försöker alltid se till att det finns någon annan, att eleven har något att ägna sig åt under lovet. Ge eleven läxor i form av att besöka gratismuseer eller liknande. Men om inte eleven har busskort eller pengar till mat kan det bli svårt.

De är lyckliga när de springer ut, när de tar farväl, när de lämnar skolbyggnaden. De är befriade från skola, prestation och krav. Men hemma kan andra krav vänta, krav på att prestera, leverera, jobba, passa, skydda, tassa och inte minst själv dra sig undan konflikter och ofrivillig konfrontation. Det är vanligare än vi vill tro för det syns inte på utsidan. Vi lär oss tidigt att dölja våra känslor, le och säga att allt är bra. Men inom elevhälsan arbetar vi dagligen med att tolka alla språk och slutligen blir vi specialister. Kroppsspråket, det tysta, ordlösa språket, rösten och mimiken. Människor avslöjar ofta mer än de tror.

Vi får skrapa försiktigt på ytan. Inte gå för fort fram. Dra våra egna slutsatser utan att få svar. Utgå från våra misstankar, från vår känsla och låta socialtjänsten arbeta vidare. Vi måste inte ha bevis. Vi måste inte veta. Känslan stämmer alltför ofta. Vi måste också träna oss i att ställa frågor och våga ta emot svaret. Vi ska inte gräva i det vi inte kan ta emot. Men en fråga för att försiktigt låta eleven landa i bomull är aldrig farligt. Men att lova att inget säga, lova att inte föra informationen vidare, att inte bryta en pakt, ett förtroende är oprofessionellt i vår roll som pedagoger. Vi har inte den sekretessen. Det finns tusen sätt att göra det bra och samtidigt bibehålla relationen, fråga någon med kompetens om råd och stöd.

Jag vet inte hur många anmälningar jag gjort i min dar. Så många att jag för länge sen slutade räkna. I förskolan, grundskolan, gymnasiet. Och så många gånger har det blivit så bra. Så många gånger har jag bidragit till något bättre för barnet, ungdomen. Vi får inte bidra till tystnadskulturen! Till att inte vilja eller våga se, till att inte våga agera. Om du har den här känslan inom dig just nu rekommenderar jag dig att ringa och tala med socialtjänsten och bolla ärendet med dem. Låt inte sommarlovet bli en helvetssommar.

 

IMG_3194.JPG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s